YOU ARE MY LIFEDRUG, MY LIFELINE, MY EVERYTHING
Without you, I'm falling apart.
Livet känns som utan mening
Ingen jävel bryr sig
Vad ska man göra då? Skrika för att synas?
Nej, då är man bara i vägen. Som vanligt.
Utan dig älskling, så skulle jag aldrig orka
Utan dig, så skulle jag inte vara den jag är idag.
Varför är det ingen som ser mig? Är jag osynlig?
Varför är det ingen som bryr sig?
Utan de bara låtsas att de bryr sig.
Varför duger jag inte? Vad är det för fel på mig?
Jag är inte säker på om jag orkar stanna.
Jag vill rymma, jag vill springa... Så långt jag orkar.
Jag vill lämna landet. Jag vill leva lycklig.
Jag vill umgås med vänner,
men då måste man ha vänner som vill umgås med mig.
Vänner som inte går bakom ryggen, vänner som alltid finns där.
Jag har några få, som är sådana. Det tackar jag för, ni är verkligen underbara ♥
Men jag är inte säker på om jag orkar vara stark.
Jag är inte säker på något längre.
Jag vill inte bryta ihop. Jag vill vara stark.
Ge mig styrkan att älska livet igen.
Ursäkta emo-inlägget eller vad ni nu kallar det - Jag behövde bara skriva av mina känslor. Det är ju därför jag egentligen startade bloggen, för att skriva av mig när jag behöver det. Ni som känner er berörda, får gärna säga det. Ni som bara vill jävlas och kommentera massa skit, borde inte ens tänka tanken.
Tidsinställt inlägg. För er som inte fattar det.
Kommentarer
Trackback
